Tankar huller om buller

När jag går å oroar mej i dagar för nåt, som flera sagt: Det där är inget att vara rädd eller oroa sej för. Lugnar jag mej nån dag. Men ändå är det som om jag inte kan tro på dem. Jag måste ändå vara rädd. Men så en dag slutar jag att oroa mej för den saken. Då dyker en annan sak upp som tar upp min tid.. Kommer knappt i håg hur det var att inte ha nåt att tänka på. Kan det vara så att jag blivit beroende av att alltid ha nåt att vara rädd för? Och vad skulle jag göra med min tid om jag ej oroade mej?