För att jag älskar dig

När regnet slår emot dig där du går
och du är fredlöst villebråd
då vill jag va med dej i tusen år
för att jag älskar dej
♥
När kvällens stjärnor börjar visa sej
och ingen finns där som kan trösta dej
då ska du alltid ha ett hem hos mej
för att jag älskar dej
♥
Jag vet du inte har bestämt dej än
men du kan tro på mina ord
Och jag förstod redan för länge sen
att det är vi som hör ihop
♥
Jag kan offra allt jag har för dej
Krypa naken genom stan för dej
Ingenting kan nånsin hindra mej
för att jag älskar dej
♥
Nu rasar stormen över öppet hav
och genom tvivlets mörka skog
Framtidens vindar blåser himlen klar
Allt ska bli bättre än du tror
♥
Jag vill se dej lycklig, jag vill se dej glad
Ge dej allting du vill ha
Allt du har drömt om ska bli av en dag
för att jag älskar dej


(Text & musik: Bob Dylan, To Make You Feel My Love. Sv. Text: Mikael Wiehe)

Kärlek

Bild från: http://holmqwist.wordpress.com/2009/11/12/finns-battre/

Magkänsla eller icke magkänsla det är frågan.

Jag vet inte om jag kan lita på magkänslan. Visst såklart att jag gör det ibland. Men helt plötsligt kan nån kännas fel. Jag dras åt ett annat håll. Men är det den rätta riktningen? Eller bara en väg jag är van att vandra. Bryta upp, hitta nytt-göra om samma mönster? Ibland känns allt så rätt. Men blir så glad och lycklig. Allt känns 120% rätt i magen. Det är den underbaraste känslan. Det finns inga tvivel, det flyter på. Men dessvärre så kan man ju inte stanna i den känslan, inte en längre tid. Då ska man ha tillit-man ska komma i håg att det faktiskt kändes helrätt nyss. Lita på sej själv-att man faktiskt gjort ett val-som känts bra. Jag vill inte byta väg. Men i bland känns det som många gånger förr-var jag menad att gå den här vägen? Eller finns det egentligen en annan väg som är min väg? Alla som går en väg, känner de alltid att de vandrar på rätt väg? Ibland känns det som att alla vet å inte jag. Jag vill ha ett liv med skratt, tillit, trygghet, kärlek. Och min väg jag går nu, kan jag ju få det. Kärlek i överflöd, trygghet och massa mer. Varför är viljan inom än så stark, eller kommer det från att en tanke skapas, och jag tror att man måste följa den? Om jag skulle följa mina tankar ännu en gång-skulle jag flytta till en lägenhet själv å bo där med mina katter.. låter ju inte så lockande. Känns som om jag är i en fight med mej själv som hållit på i 6 år. Och ingen kan vinna. Det är därför vi behöver tillit och tro. Tro på att man blir visad en väg.

Ballong

Jag känner mej som en ballong. Trycket inifrån minskar och ökar. Man sjunker och stiger. Har ändå haft en mysig helg. I dag har trycket varit mindre. Får se om man kan sticka hål på ballongen nån gång. Barn är fyllda av glädje, skratt, fantasi, nyfikenhet. Allt det där som vi vill ha när vi är vuxna. Jag kan bli otroligt nervös av barn. Men jag finner även ro i dem med. Önskar att jag hade lite mer av deras glädje i mej. I helgen har jag iaf varit en bra bonusmamma, har gräddat plättar med barnen, lekt i snön, sett på film, läst sagor. Det har varit mysigt. Fantastiskt att se allt ur ett barns ögon. Tror i bland att jag ej tagit steget fullt ut och blivit vuxen. Känns som saker jag blir rädd för skulle kunna vara saker som jag blivit rädd för som barn. Eller blivit skyddad från som barn.

Fysiska resan

I går testade jag och min terapeut den fysiska resan. Hade ganska veka förhoppningar, eftersom jag gått på hypnos. Och då hade jag alltid svårt att se saker. jag brukar tro att jag bara hittar på allt. Men det var en skön upplevelse. Vet ej om det funkade på mej, men jag blev iaf mer harmonisk. Skön känsla.

Bilden ifrån: http://ruggugglan.wordpress.com

Ångest

Ja man kanske ska skratta åt eländet!

Två vägar

Ingen utom mej kan se vad jag tänker. Ingen kan se vilken fight som ständigt pågår. Nu när jag vaknade fylldes mitt huvud av 1000 tankar. Jag tog penna och papper och skrev ner några av mina tankar. Oj vad många det blev. Massa blaj blaj. Min terapeft säger att jag kan säga bla bla till mej själv när jag tänker så mycket onödigt. Nu de senaste helgerna har jag insett att det finns 2 vägar att ta. 1) jag kan må hur dåligt som helst -vägen. 2) Jag kan må bra-vägen. Men hur jag än vrider på det är det alltid lättare att välja det första alternativet. Och jag har sabbat min helg.

Bilden är hämtad på: http://www.zenker.se/Cykling/barkarby.shtml

Inte ensam

Kom på i dag att jag är i en familj. Jag är inte ensam. Även fast man kan känna att man är så ensam i sina tankar. Och att ingen förstår än. Nu när solen skiner så fint utanför får man en gnutta hopp och livslust i hjärtat. Det här kanske kommer att gå vägen. Jag kanske kan ro det i land. Jag är inte ensam om att hålla upp stenen från att krossa mej. Det finns andra som hjälper mej. Tack till Jenny och min familj.

Ljus i mörkret

I dag är det som att det är en stor mörk klump eller rök som finns inne i mej. Mina tankar flyger runt som spöken. Och reflexerna ser jag knappt, reflexerna, mina ljus, de som är kärlek, lugn, skratt och glädje. De lyser så starkt de kan. Men jag kan inte se. Det är så svart. Och utanpå syns inget. Ingen som anar. Jag vill vara snäll mot mej själv. Men jag kan inte. Varför? Vill jag ha det såhär? Har jag gjort nåt, så jag nu straffas? Jag är ju en bra tjej, jag vill inte ha såna tankar om mej själv. Hoppas på en bättre dag i morgon.

Wulffmorgenthaler

Vill jag vara fast?

Är det så att alla får en börda de ska bära i livet? Vissa kämpar med den. Andra accepterar den. Vissa förnekar den. Men jag tror att alla skulle vilja bli av med dem. Jag är trött på mina bördor, men jag försöker lära mej att acceptera dem. De blir bara värre om man försöker förneka eller bli av med dem. Men i bland blir man så trött å arg så man skulle kunna göra vad som helst för att bli fri. En sak som slagit mej är: Hur är det att inte känna börda? Jag kommer inte i håg. Får några glimtar ibland hur det är. Det är underbart, men så snart man inser, hallå jag mår bra! Så kommer ett svart moln in över den blåa himmelen. Och man tänker: Så! Nu är det som vanligt igen. När jag gått och funderat, mått dåligt osv, så har jag glömt bort massa saker. Vad är det som får mej riktigt glad? Vad vill jag i livet? Det är bara tomt, och jag ser bara hinder. Känslomässiga hinder. Jag vill inte ha några hinder. Vill göra det som jag vill och drömmer om! Ska bara komma på vad. Jag gjorde en dag en dreamboard. Kanske ska kolla på den. Kanske ska jag lägga upp den så ni får se.